Barfota

 

Hon såg honom för första gången natten den 22:a augusti

 

Hon hade som de flesta andra nätter smugit sig ut efter kvällens sista kund, trots straffen hon visste skulle komma om NN fick reda på det. Hon visste inte hur hon skulle klara av det liv hon blivit tilldelad, utan de långa, tysta minuterna hon då och då kunde få för sig själv när hon smugit ut genom fönstret på sitt lilla mörka rum. 
Hon var ungefär sexton år, och hade förlorat både sina föräldrar och alla sina 3 syskon när vita män anföll hennes by för många år sedan. Hon och 7 andra lika vilsna lyckoflickor bodde hos NN, i ett stort trähus i kanten av hamnstaden Mombasa på Afrikas östkust, inte frivilligt förstås, och hur hon hade hamnat här mindes hon inte riktigt. Men hon visste att staden var farlig och att en flicka som hon antagligen inte skulle klara sig länge utan mat och tak över huvudet. Så hon stannade. 
Den här natten hade hon som vanligt tagit sig ut genom det lilla fönstret och försiktigt börjat springa bort mot gatu-hörnet för att komma utom synhåll för trähuset. När hon tillslut smugit sig ner till hamnen och hittat sig i skydd för blickar bakom en gammal uppochned vänd eka, satte hon sig ned för se på skeppen och drömma om att resa långt, långt bort. Där ingen kunde hitta eller skada henne. Men det fanns oskrivna regler om att svarta flickor inte fick resa med vita sjömän. Och några svarta sjömän hade hon då aldrig sett till. Hon kikade försiktigt över ekans kant och studerade hamnens nattliga stillhet. Längre bort fick hon plötsligt syn på en blågrå gestalt som satt och drack ur en flaska. Det hördes enstaka skratt och rop från båtarna och plötsligt såg hon honom. Han var en av de män som bara stod där i mörkret, som om världen hade valt att ignorera de problem och sorger som tyngde hans själ och färgade hans ögon tomt gråa. Hon tyckte synd om honom, han var barfota. Om polisen skulle upptäcka honom skulle han arresteras. Svarta män fick inte vistas i staden utan skor, framför allt inte på natten. Hon lade sig ned och tittade på stjärnorna, kände en tår rinna ned för den vänstra kinden. Hon slöt ögonen.

 

När hon vaknade var det ljust. Hon blinkade mot morgon solen och satte sig förvirrat upp. Ännu hade inte hettan blivit kvävande varm, det var för tidigt för det. Plötsligt förstod hon vart hon var, och vad som skulle hända när hon gick tillbaka till det stora trähuset. Hon kände paniken komma krypande och fick svårt att andas, tittade än en gång försiktigt upp över kanten på ekan, hamnen var i rörelse, skepp åkte iväg, la in och bytte plats. Varor och lådor bars ut och in av svarta män och överallt stod vita portugisiska kommendanter och pekade och viftade för att skynda på processen. Sjömännen satt och pratade, sov och vilade efter den långa resan eller skyndade in i staden för att uträtta ärenden. Plötsligt kände hon en hand på sin axel, hon flämtade till. Vågade inte vända sig om i tron att det var NN eller någon han sänt ut för att leta efter henne.
 - Msamaha, sa en mörk röst. Hon förstod först inte vad mannen sa, men efter några sekunder insåg hon att han pratade, till skillnad från de vita män hon oftast hörde prata, hennes eget språk, swahili. Han sa förlåt. Hon kände igen mannen, det var han. Han utan skor som hon sett stå i skuggorna över kanten på ekan.
- Vanför säger du förlåt? Vem är du? Frågade hon försiktigt.
Han tittade ut mot horisonten och dröjde med svaret. Hon insåg plötsligt att mannen var yngre än hon först trott, han var snarare en pojke än en man, ganska kraftigt byggd, men med mjuka ansiktsdrag och lortiga händer. Han svarade inte på hennes fråga, istället sa han, fortfarande med blicken fäst på horisonten,
- Du ska inte vara här. Staden är inget säkert ställe för sådana som oss. Vart hör du hemma, msichana mzuri?
Hon rodnade, han hade kallat henne vacker. Hon svarade snabbt.
- Jag hör inte hemma någonstans just nu, jag kan inte gå tillbaka dit jag just kom ifrån. Då gör de mig illa. Du vill inte veta mer. Jag är smutsig.
Hon skämdes. Kände sig liten och svalde hårt. Fortsatte sedan,
- Varför är du här? du har inga skor, de är förbjudet.
- Du kan aldrig vara helt fri med skor på fötterna. Skor är för människor som tror att de kan flyga, så svaga att de inte vågar känna marken under fötterna och vara nöjda med den underbara jord vi fått att leva på. Himmelen är för de döda, de som gjort något bra av det liv vi fått chansen att leva. De vita förstår inte mig, inte oss. Och jag förstår inte dem. De komplicerar och låtsas och ljuger minst en gång i varje mening.
Han släppte äntligen horisonten med blicken och såg djupt in i hennes ögon. Hon lyssnade som i trans när han fortsatte,
- Om du inte hör hemma någonstans, så får vi helt enkelt hitta ett nytt hem åt dig. Kom med, jag kan visa dig min by.
Han sträckte fram handen för att hjälpa henne upp, och satte sedan fingret för läpparna som för att visa att de skulle vara tysta.

 

Hon hade en konstig känsla i magen när hon skyndade upp längs strandpromenaden och in i en snårskog som verkade ogenomtränglig strax bakom honom. Hon visste inte om hon skulle lita på denna främling som berättat så lite om sig själv, eller om hon borde fly och försvinna så långt bort från pojken med de tomma gråa ögonen det gick att komma. Men å andra sidan, tänkte hon, hade hon ju inte så mycket att förlora, hon kunde ju definitivt inte gå tillbaka till det stora trähuset, så vart skulle hon ta vägen annars?

 

När de på eftermiddagen kom ut på en sandig stig som ledde igenom en stor stepp - liknande äng med ovanligt grönt gräs stannade han äntligen framför henne. De hade inte sagt ett ord på hela den långa vägen och hon började undra hur långt det var till den där byn han hade pratat om. Hon andades tungt och var torr i halsen, det var längesedan hon gått så långt utan pauser, och hon blev lättad när han räckte henne en läderflaska full med vatten. Hon tog två stora klunkar av det ljumna vattnet och gav tillbaka flaskan med darrande hand. Han drack några klunkar och satte sig sedan i den sandiga jorden. Hon undrade hur hon kunde ha missat väskan av olikfärgade tygbitar han bar tvärs över bröstet, förutom den hade han inte på sig något annat än ett tygskynke runt höfterna. Hon rodnade än en gång när hon insåg att hon stirrade. Han log och frågade om hon orkade fortsätta, försäkrade att det inte var långt kvar. Hon nickade. De fortsatte på stigen genom ängen och in i en djupare skog. De skulle komma fram en halvtimme för sent.

 

När mörkret hade lagt sig och hon inte längre såg vart hon satte sina fötter erbjöd han henne sin hand. Hon följde långsamt tätt bakom honom och kramade hans hand hårt. Skogen var full av för hanne okända ljud. Fladdermössens skrik och prasslet av löv och grenar som bröts under deras bara fötter gjorde henne nervös. Det var därför inte så konstigt att det var han som kände lukten av rök först, och att de var hon som skrek när hon såg elden som lekte på taket till hyddorna och de svarta människorna som sprang fram och tillbaka med barn i famnen och vettskrämda uttryck i ansiktet. Hon la plötsligt märke till de mörka kroppar som låg lealösa på marken och de vita män som riktade sina vapen mot oskyldiga offer och band fast de män som skulle duga till att arbeta i staden, gruvorna eller med något annat jobb som var för hårt för en vit man att utföra. Hon mindes plötsligt allt om natten då hennes föräldrar och syskon dödats och hur hon gömt sig under högen av palmblad i kanten av skogen. Inom några sekunder låg hon i hans armar och såg hur träden susade förbi när han sprang bort från byn med henne i famnen. Också han hade nu förlorat sin familj på ett lika tragiskt sätt. Men varför tycka synd om de döda när de som faktiskt får lida mest är människorna med saknaden bitandes i hjärtat och skulden gnagandes i samvetet?

 

Mitt på dagen därpå vaknade hon av vinden som blåste i hennes hår och stenen som skar in i hennes rygg där hon låg på marken bredvid honom. Han satte sig upp och för ett ögonblick var allt stilla. Hon kunde se på hans ögon att han hade gråtit. De var om möjligt ännu gråare och tommare och hon undrade om hon borde säga något, men plötsligt viskade han med bruten röst.
-Utan dig hade jag också varit förlorad. Då hade jag också varit fast i elden eller i händerna på de vita männen. Shukrani. Tack. Hon satte sig upp och tog hans hand. Hon insåg först nu hur vacker han var. Hon kom plötsligt att tänka på vad hon funderat över ända sedan den första sekund hon såg honom.
- Men, vad gjorde du egentligen nere i hamnen? Frågade hon försiktigt.
Han började berätta.
- Jag väntade på min far, min far steg ombord på att av skeppen tidigare i år och jag vet att han kommer komma tillbaka. Jag känner det inuti mig, han är inte borta än. Första söndagen i varje månad springer jag därför ned till hamnen och håller utkik efter båten min far en gång steg på. Han är den första svarta sjömannen i Mombasas historia, och jag tror du vet lika väl som jag att Mombasas historia är en av de äldsta på jorden. Jag är bara där på natten eftersom att jag har lättare att komma undan de vitas regler och straff om de inte ser mig. Han tystnade.
Hon tänkte över vad han sagt och reste sig hastigt upp. Hon kände hur hoppet steg och tänkte på drömmen om att stiga på ett skepp och resa långtlångt bort. Men hon insåg plötsligt att de kanske inte var det hon egentligen ville. Just nu ville hon helst av allt bara följa med och vara nära honom vart han än skulle ta vägen. Hon undrade om det var det här som kallades kärlek.
Han reste sig upp och frågade vad hon ville göra nu. Helst av allt hade hon bara velat hålla honom nära. Säga att allt skulle bli bra. Tala om att även om hon bara var en smutsig flicka från en bortglömd by så ville hon ge honom hela världen och lite till. Men hon sa istället.
- Jag vill bada. Jag vill skölja bort det gamla och börja om. Han log. För första gången såg hon en gnista av hopp i de annars så tomma ögonen.

Det var inte långt till närmaste flod. Och hela eftermiddagen badade de och åt av den massäck han hade i sin tygväska. När kvällen närmade sig låg de på flodkantens strand och höll om varandra. Efter en kort tid hade båda slocknat och farit iväg till drömmarnas land.

 

Hon slog upp ögonen och såg bara stjärnor. Hon hörde avlägsna skratt och vågor som skvalpade mot betong.  Hon satte sig sakta upp och insåg att hon låg kvar bakom den gamla uppochned vända ekan. Besviken insåg hon att allt bara hade varit en dröm, men hon insåg också att drömmar inte behövde förbli drömmar. Varför skulle hon återvända till trähuset innan hon försökt göra något bättre av sitt liv? Hon kikade försiktigt upp över ekans kant en sista gång och såg att han stod kvar på platsen hon först sett honom. Plötsligt kom en svart man i sjömans kläder halvspringande mot honom och de höll om varandra länge. Hon log för sig själv. Sjömannen och hans son kom gående emot ekan där hon satt gömd och hon tog ett snabbt beslut. Hon ställde sig upp och gick med lätta steg fram till honom.

- Wapendwa, sa hon med glad röst. Hej.

 

 

 

 

 

 

 

Emelie Isaksen 8/11 - 2012